Den obligatoriska bussen
Nu sitter jag här igen på Athens flygplats. Vi har blivit riktiga buddy-buddies jag och Venetzelios. Flygplatsen alltså. Jag vet exakt vart jag ska gå. Jag går igenom glasdörren, går till höger, hämtar väskan, går ut till arrivalhallen, svänger vänster och tar hissen upp till departurehallen. Checkar in bagaget till någon dam med alldeles för mycket smink på sig, hittar sedan en plats där jag kan sitta ner och pusta ut eftersom det är så sjukt varmt på denna flygplats jämt. Sedan går jag igenom kontrollen, kollar smink, sniffar parfymer och sedan köper jag choklad. Sedan är det dags att utnyttja den fria internettimmen! Så, här sitter jag nu!
Det roliga med grekiska flygplatser, vart man än är, är den obligatoriska lilla bussen som tar en från flygplatsen till flyget och vice versa. Även om streckan inte är längre än 200 meter, så ska du promt bli körd fram till dörren! Snacka om att jag blev paff imorse när jag fick GÅ till flygplanet! Det tog mig säkert 45 sekunder! Vilken katastrof!
Men men, nu är det dags att lägga ner laptopen och bege mig till kontrollen (där man måste plocka upp laptoppen igen och visa gubben tangentbordet, bara så du inte gömt något där i ofcourse!). Sen kan det pipa hur mycket som helst när man gå igenom själva kontrollen, men då nickar de bara åt en att gå. I like it a lot. Har jag förresten nämnt att jag älskar flygplatser..?
Puss å kram
Final call for miss Helena
Dagar som inte kommer tillbaka
Idag är en sån där dag som började med en (ett? hmm) stor gäsp och slutar med ännu mer gäspande. Ja, att vakna kvart i fem, ja helt korrekt 04.45, är inte mänskligt! Det är fortfarande natt och då ska man lura kroppen att det är dags för frukost. Helt sjukt. Undrar om det hjälper ifall jag röstar vänster nästa gång. De vill väl införa kortare arbetsdagar, mer timmar på dygnet och allt vad det var?
När jag halvsovandes kom fram till Nisseplatsen imorse syntes i alla fall världens vackraste soluppgång. Då är Göteborg inte fy skam. Skam kan man ju förresten tala om när inte autostavningen på datorn funkar längre. Skam att jag blivit så van att den rättar allt åt mig att jag knappt behöver anstränga mig längre. Jag som älskar att skriva, och faktiskt alltid varit en hejare på att stava både på svenska och engelska, börjar bli lat. Inte ser min handstil fin ut längre hellre. Skam skam på torra land, som Björn Rosenström sjunger.
När bussen sådär nio timmar senare skulle rulla mig hemåt igen var solen redan påväg neråt. Gäsp. Halvstängda ögon och kurrande mage. Så slutade dagen. Typ på samma sätt som den började.
Oh well... Nu var det väl dags för mig att sätta punkten här. Dagens slutsats lyder: jag ska i alla fall aldrig bli busschaufför!
